Bibeltexter:
Romarbrevet 12:16-21
Matteusevangeliet 7:12
Ibland tycker jag att predikomomentet i gudstjänsten är ganska jobbigt.
Det är inte jobbigt för att jag har svårt att stå framför folk, inte jobbigt för att jag inte har tankar att dela med mig av utan för att jag, när jag läser texterna, så ofta vill höra vad andra än jag själv tänker.
Jag vill ofta ha ett samtal om texterna snarare än en predikan.
Den här söndagen är en sådan söndag och jag har bestämt mig för att följa den känslan.
Det är; tycker jag, tydligt vad Jesus tänker, tycker och vill i dagens evangelietext. Det är också tydligt vad Paulus vill i sitt brev:
Vi ska vara goda medmänniskor och visa medmänsklighet. Men hur gör man det idag? Vad innebär medmänsklighet idag?
I det här sällskapet finns fullt av livsvisdom – flera hundra, ja till och med tusen, år av livserfarenhet om vi skulle lägga ihop alla år som vi tillsammans har levat – och idag ska vi dra nytta av varandras klokskap när det gäller livet och tron på temat Medmänsklighet.
Jag har fyra frågor som jag tänker att vi ska prata om i mindre grupper. Ni får gruppera er själva men se till att ingen är ensam. Jag kommer att inleda varje fråga med en tanke och sedan lämna över till er att samtala i era grupper. På det här sättet hoppas jag att vi kan hjälpa varandra att förstå medmänsklighet bättre och därmed också bli bättre medmänniskor.
Fråga 1:
För många är det här med medmänsklighet en viktig del i livet. De allra flesta av oss sätter det högt upp på listan över egenskaper som vi värnar om och anser vara viktiga. Men jag tror samtidigt att det i de allra flesta av oss finns en gräns för hur långt vi är villiga att gå i vår medmänsklighet. Någon form av gräns för hur illa en människa får bete sig och fortfarande förtjäna medmänsklighet från oss andra.
Jag vet att jag fick den där känslan efter 11 september-attentatet och även efter attentatet i Norge som Anders Behring Breivik genomförde. Tanken och känslan att ”det här är så hemskt att den som har utfört dådet inte är värd att ha några mänskliga rättigheter kvar.”
Den 22 juli år 2011 sprängde Anders Behring Breivik en bomb i centrala Oslo som dödade 8 personer. Direkt efter detta åkte han till ön Utöya och sköt metodiskt ihjäl 69 personer innan han greps av norsk polis. På bara några timmar släckte Breivik 77 människors liv.
Några månader senare intervjuades Breiviks advokat Geir Lippestad i TV av Fredrik Skavlan. Advokaten berättade då att han, när han fick förfrågan om att vara Breiviks advokat, var tveksam till att ta uppdraget men han bestämde sig tillslut för att ställa upp och hade följande motivering (jag citerar från TV-programmet Skavlan):
”Under förhöret, när gärningsmannen själv berättade om allt i detalj stod det klart för mig, att nu om någonsin måste man åta sig det fallet för det är när demokratin är satt på spel…när man känner: ”Den här mannen är inte värd en försvarare.” Det är då reglerna ska följas, så han får det försvar han har rätt till.”
Kan en människa förbruka sin rätt att bli behandlad på ett medmänskligt sätt?
Fråga 2:
Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”.
Om vi ska göra för andra människor det som vi önskar att dem gör för oss så tänker jag att det är rimligt att vi ägnar en liten stund åt att fundera över frågan:
Hur vill du bli bemött och behandlad av din medmänniska?
Fråga 3:
Som många av er vet så arbetade jag 2015 och 2016 på ett flyktingboende. Dit kom flyktingarna relativt omgående efter det att de kommit till Sverige och hos oss skulle de inte bo någon längre tid. Vi som arbetade där tänkte: det vi ska göra för våra gäster är att underlätta deras tillvaro. De är säkert trötta och slitna efter sin långa färd. Här ska de få vila.
Vi städade åt dem, serverade dem mat och gjorde allt vi kunde för att de skulle få ta igen sig men gästerna verkade bara bli tröttare och tröttare. De låg i sina sängar hela dagarna, gick upp och åt och gick och lade sig igen. Många blev nästan apatiska. Det var tydligt att de inte mådde bra hos oss.
Då bytte vi taktik. Istället för att vi servade dem så satte vi städkvasten och moppen i händerna på dem. Vi sysselsatte dem, såg till att de fick ansvarsområden, att de fick uppgifter. Vi tände lamporna i allas rum kl. 09:00 och såg till att uppehålla en dygnsrytm. Många av gästerna blev till en början irriterade på oss men vi höll i och det tog inte många dagar tills vi såg en skillnad på gästerna. De började leva upp igen. De fick energi. De kunde skratta. Vi fick igång samtal med våra gäster och kunde därmed bättre förstå deras situation och därmed också stötta de bättre.
Det jag vill få fram i den här lilla berättelsen är att medmänskligt handlande inte verkar vara statiskt utan föränderligt. Från början gick medmänskligheten på flyktingboendet ut på att serva gästerna.
Efter en tid hade detta förändrats och då var det medmänskliga plötsligt det motsatta, att sysselsätta dem och kräva av dem att ta ansvar själva.
Om medmänskligt agerande är föränderligt, hur kan vi då göra för att avgöra om det vi gör är medmänskligt?
Fråga 4:
Den sista frågan ska ni inte samtala om med varandra utan i tystnad samtala med Gud om.
Den sista frågan är:
Behandlar du andra som du vill att de ska behandla dig?
Amen.
Prästmangan 